SKILLNADEN PÅ WESTERN OCH ENGELSK RIDNING

Jag fick en fråga när jag stod i en kassakö iförd full mundering...dvs så som jag ser ut för det mesta, rätt så skiten och inte särskilt väldoftande med leriga stövlar och dammiga ridbyxor och hö och halmböss lite här och var. Frågeställaren var en liten flicka i sju - åtta års åldern.

- Rider du? frågade hon.

-Jajjemen, svarade jag.

- Då rider du väl western, va? Du ser ut som en sådan som rider western...jag rider på ridskola och jag är inte så lortig som vad du är. 

Här försökte förstås det frågvisa barnets mamma få en insticksreplik och ursäkta sitt näsvisa lilla barn. 

Jag tyckte ju bara det var roligt och barnets frågor fick mig att fundera vidare på vad som egentligen skiljer westernfolk från "engelskt" hästfolk åt.

Att ridstilen är olik råder väl ingen tvekan om och att westernryttarna har betydligt mer "lull-lull" och silver på sina sadlar och tränsar gentemot engelskryttarna. Dessutom har de allt som oftast bredbrättade hattar och utsirade skjortor och fransar här och där. ...och klirrande sporrar med trissa...och säger Whoooaaa....och Yihaaa...och eeeaaassyyy nooow till sina spinnande och slide -stoppande hästar.

Nu var just detta inte den bild som den lilla flickan hade fått...jag undrar jag om hon hade tittat på gamla dammiga westernfilmer med Clint Eastwood släntrande runt med någon gammal matta slarvigt slängd över axlarna....???

Likheten mellan Clintan och mig är för övrigt inte så särskilt slående förutom de dammiga stövlarna, då.

Jag har nu faktiskt kuskat runt i westernsadel då och då under åren och även tillskansat och lagt mig till med en del westernfasoner. Fast jag säger fortfarande Prtooo och Fraaamåååt och Hoppilopp och  BRAAA till min häst.

Men westernträns med delade tyglar och öppet huvudlag tycker både hästarna och jag om t ex. Själva westernsadeln är mycket bekväm och säker att sitta i men på senare år tycker jag att den är allt för tung att hantera. Den sista sadeln jag hade vägde sina modiga 15 - 16 kg och jag har en svag misstanke om att mina kära stallkamrater andades en lättnadens suck när jag bestämde mig för att återgå till engelsk sadel istället. De hade säkert fått mer än nog av mina hårresande svordomar varje gång jag skulle lägga upp sadeln på hästeryggen.....

Frånsett hattarna och lull-lullet och ett och annat whooah jämfört med med moderiktiga Pikeur och Kingsland kläder och Charles Owen hjälmar med glitter och blingbling och ptrooo och braaa ...vad kan man annars utläsa för skillnad i de olika inriktningarna "engelskt - western"?
Kan det möjligen vara som att jämföra äpplen och päron eller klassisk musik jämfört med country?

Westernryttarna rider ju gärna med så mycket eftergift som möjligt och försöker inverka på hästen enbart genom vikthjälper.

En kunnig engelskryttare gör ju egentligen samma sak men här kommer eftergiften som en slags belöning för hästen när den utfört sin rörelse till ryttarens belåtenhet. Lite mindre erfarna ryttare vill allt gärna ha ett stadigt tag i tyglarna och använder skänklar och vikthjälper på ett annat vis.

Det är faktiskt inte helt lätt att göra denna jämförelse /skillnad. Kanske vore idealet att använda båda tekniker för att på allra bästa vis kunna kommunicera med sin häst.

Kolla här på  Anky Van Grunsven som både rider och tävlar klassisk dressyr och western reining.
https://youtu.be/qbjolVA0p_A   här först i en vanlig dressyrtävling.

Och här var det Reining Free Style https://youtu.be/iClJgY2DyrI

Undras just om hon faktiskt använder i stort sett likadana hjälper i båda disciplinerna?

T ex är westerns spinning egentligen en mycket snabb bakdelsvändning eller rent av en piruett i rasande fart.

En skänkelvikning och öppna kan i mångt och mycket bli som ett slags sidepass.

Samlad trav kan bli jogg och så vidare.

Ju mer eftergift jag ger min travaremärr desto gladare och mer följsam blir hon. För hennes del blir hon allra bäst balanserad i fri och låg form. Det har hon tydligt talat om för mig från allra första början. Mitt ridsätt kanske inte är det allra mest stilmässiga...en dressyrdomare skulle förmodligen slänga ut oss innan vi ens fått börja.....men det fungerar bra för hästen och mig.

Det skadar nog inte att försöka ha en fot varje läger. Lite här och lite där och det bästa av de olika ridsätten tror jag bara gagnar samarbetet med hästen, som sagt.

Vad gäller själva hanterandet av våra hästar tror jag nog att NH/Natural Horsemanship fungerar bäst i alla situationer. Många verkar ju förknippa det med westernridning. Det är ju inte riktigt på det viset, dock. Det har jag redan funderat över i tidigare inlägg om Horsemanship så det tänker jag inte ta upp igen.

Tillbaka till huvudfunderingen. Westernfolk jämfört med engelsk-ryttarna......och kanske travfolket...och akademisk folket....osv osv...

Är det egentligen så himla viktigt? Många verkar hålla benhårt på "sin" stil och går in för det med hull och hår.

Just hull och hår är väl förresten en rätt kul betraktelse vad gäller en del (ibland) westernmänniskor.....medelålderskrisande, satta, ölmagade små herrar med hästsvans. Eller, som en mindre överseende engelskfanatisk bekant uttryckte sig.....Westernridning är väl till för storrumpade äldre damer? ( Hon själv behöver, för övrigt, extra breda stolar att sitta på....och det var länge sedan hon fick plats i en vanlig 18 tums engelsksadel.)

Nå Väl, Det finns ju "wannabes" inom de flesta områden här i livet. Så oavsett var de befinner sig i livet ska de då inte få representera den mångfald som på alla sätt och vis vore önskansvärd inom hästeriet, tycker jag.

Nej, fram för ett positivt samarbete utan elaka och småsinta små tillmälen. En duktig och välvillig hästmänniska är säkert villig att pröva och ompröva andras och egna tankesätt och metoder allt för att det ska bli precis så roligt och lättsamt som bara är möjligt.

PS/ det är inte så trevligt att hoppa hinder i westernsadel...med det fungerar om man är villig att omvärdera sitt ridsätt.