Horsemanship i fortsättningen - ytterligare funderingar

Jag fick äntligen en kommentar på mina blogginlägg. Detta föranleder mig till vidare funderingar vad gäller just begreppet Horsemanship.

Så här lyder den kloka kommentaren från signaturen What Comes Naturally

"Din fundering om horsemanship, Elisabet, tappar en viktig poäng när du menar att det blir enkelt att avgöra vad som är rätt eller fel om du bara går ”till dig själv”. Det låter vackert när du säger att ”om vi var hästar” skulle vi vilja bli behandlade med ”respekt och vänligt och hänsynsfullt bemötande”. Men du förväxlar väl inte din sociala roll bland människor med din sociala roll som ledare för en hästflock? Du vet mycket väl att en ”värdig flockledare” i hästvärlden mycket väl kan ta till en spark eller ett bett mot en uppstudsig flockmedlem för att sedan med små medel kunna upprätthålla ordningen i flocken. Och ja, som mänsklig flockledare för hästen måste du vägledas av just tålamod, respekt och hänsynsfullt bemötande. Men du vet också att du lilla människa ibland måste bryta ett uppstudsigt eller farligt beteende hos din häst. Visst, du kan gå undan när hästen sparkar efter dig, och du kan sätta in shetlandsponnyn i boxen när den fyra gånger kastat av sin nioåriga ridskoleelev. Men då är du ju inte hästens flockledare särskilt länge till.

Skriv istället om hur du skapar de ”solklara regler och direktiv” som gör dig till ”en värdig flockledare” som kan ge dig hästens fulla uppmärksamhet i situationer där den utmanar ditt ledarskap eller visar ett farligt beteende. Skriv om det, så slipper du kanske bli förknippad med horsemanshipbegreppets beklagansvärda svans av djurrättsivrare, som ropar ’djurplågeri’ så snart du sätter ner foten."

Just precis...hur gör man för att på bästa sätt bli en god 

och värdig flockledare? Att man måste förtjäna sin plats

är det knappast någon tvekan om. Går det ge något 

entydigt svar på detta?

De hästar som jag haft och har under senare år har mycket tydligt talat om för mig vad som fungerar och inte fungerar i deras värld. Detta har fått mig till att försöka omvärdera mycket av mitt tidigare tänk och hanterande.
Till mitt försvar ska jag säga att jag under de föregående åren mest hanterat yngre hästar och i mångt och mycket då mina egna uppfödningar. De är/var faktiskt betydligt mer lätta att ha att göra med än de som redan skapat sin egen personlighet genom ålder och erfarenhet.

Den käre gamle Fred Astaire, efter Acapulco Gold/Godeheard, nu i ljust minne bevarad, kom till mig som 15-åring. Han blev 23 år gammal och lämnade denna värld förra året 14 juli 2014. Jag fick åtta mycket lärorika år med honom.

Man kan säga att han var en riktigt gammal krigare. När jag lärde känna honom var han tornerspelshäst. Detta var nu inte riktigt hans grej eftersom han verkade avsky just den verksamheten. Dock var han mycket välskolad av tidigare husse, en duktig dressyrryttare, och gick riktigt höga klasser med den äran. Riddaren som sedan hade honom klarade nog inte riktigt av att möta upp Freddans krav på att vara värdig flockledare och därför fick jag köpa honom. 
Det ska villigt erkännas att jag heller inte uppfyllde dessa krav enligt Freddan´s syn på saken. Jag skulle i alla fall inte ens tänka tanken att ta till våld för då hade jag aldrig någonsin lyckats komma den herrn i på livet.

Det första som hände i Freddans och mitt liv tillsammans var att jag red ut honom på ett stort öppet fält..fullt med grönt smaskigt gräs.....YIPPIE!!! Tror jag hästen tänkte...Jag själv funderade mest över talesättet "Om hästen försvinner under en´"...Dock satt jag kvar i sadeln...i ett par timmar, närmare bestämt....Ute på fältet.... utan någon tillstymmelse till chans att få hästen till att lyssna.....men jag satt kvar i sadeln i alla fall. 

Detta med att med rösten kunna få hästen att lyssna fick också en helt annan dimension. Där satt jag ju och skrek "Freddan, Freddan". Alltmer uppgiven och alltmer i falsett....

- Are you talking to me? Verkade Freddan fundera över i sann Robert De Niro stil....

- Jag kanske kan vifta lite på svansen så försvinner väl den där pipflugan åt pepparn´...

Men då kom jag att tänka på att just denne häst faktiskt bara haft hussar i sitt tidigare liv. De har ju betydligt grövre röster än en liten halvgammal kärring.

Sagt och gjort. Med betydligt mer pondus och grovlek i rösten morrade jag "Freddan, nu går vi hem". Och banne mej så gjorde det susen. Antingen var hästkräket äntligen mätt eller så hade jag lärt mig en ny sak denna dag. Han lyfte äntligen på huvudet och lyssnade  på mig och på skänkel och på tygel och vi kunde komma hem till stallet igen.

Detta var det första ifrågasättandet från Freddan. Det blev många, många fler under åren som följde. Givetvis gjorde jag "JoinUp" och höll på med Seven Games i sann Parelli-anda in absurdum. Det bet dock inte på den gamle lurifaxen mer än till viss del. Han rantade snällt efter och flyttade hovar och vände och hade sig fast den där totala underkastelsekänslan uteblev. Ville han sätta sig på tvären så gjorde han det. 
Han har faktiskt lärt mig mycket mer än någon guru eller självhjälpsbok i Mindfullness någonsin kunnat göra. Det dög då inte att gå omkring och tänka på annat i hans sällskap för då kunde han hitta på både det ena och det andra. 
Bara en sådan sak som att mobilen ringde och jag svarade när vi ensamma var på väg ifrån stallet och ut på någon ridrunda. Det lät han inte gå obemärkt förbi sina vita, luddiga öron. Satt jag där och babblade så vände han ovillkorligen tillbaka hem igen och inga vilda mattar i världen kunde få honom att vända om och fortsätta på just den ridturen. Jag lärde mig således snabbt att ignorera eventuella mobilsignaler och koncentrera mig på honom. Då fungerade våra ensamma uteritter helt perfekt.
Just det där med ensamma uteritter tror jag skapar en bra grund till ömsesidigt förtroende mellan människa och häst. Man stöter ju på diverse oväntade möten och händelser när man  hovar runt i vårt vackra landskap. Hur man som ryttare/matte förhåller sig till sådant tror jag visar hästen vilken slags flockledare man kandiderar på att bli eller att vara.
Tro inte att jag är världens tuffaste och oräddaste ryttare....åh nej...jag är en riktig fegis....jag väljer uteslutande "the chicky way" i terrängritt t ex. Det har Freddan för övrigt också botat till viss del, ska jag säga. Det var många gånger jag satt av och ledde honom förbi något som annars kunde blivit ett oöverstigligt hinder. Och lika många gånger som jag lärde mig att få honom att sänka sitt huvud och ta sig en extra titt på det eventuella monstet i vår väg utan att för den skull behöva sitta av. 

Sakta men säkert fick vi i alla fall jobbat ihop oss och de sista två åren han var i livet hade vi ett ömsesidigt förtroende för varandra i nästan alla lägen.

Fred Astarie 1991 - 2014
Foto: Elisabet Fyhr

Nästa häst som håller på att lära mig veta hut heter PI. Hon är titt som tätt "Puppan Pi" arg som ett bi så sto hon är med allt vad det innebär. Hon kom  till mig samma dag som den gamle gick till hästhimlen. Egentligen heter hon Pietra och är efter Foolish Crown /Ideal Du Gazeau. Hon är född 1999. Denna märra och jag har snart varit tillsammans i ett år. Hon är mindre och mer lätthanterlig än gamle Freddis.....trodde jag. Ha, ha...om han var en gammal krigare är hon en amazon. Tuff som en AGA-spis och vet inte vad underkastelse ska vara bra för. Frågan är om hon överhuvudtaget överväger ett sådant ord om hon hade kunnat förstå det alls.
Hennes ridbarhet har jag ju prisat i tidigare inlägg. Hon är helt fantastiskt lyhörd och lojal. I alla fall vad gäller inhägnade områden. Ute i markerna kan hon vara mer tittig och hoppig om det vill sig illa. Får hon sällskap av sin hagkompis Valbin så går det allt som oftast bra men är jag ensam kan det bli lite si och så med hennes lydnad. 
Vad som gällde i sällskap med vallacken Freddan gäller då rakt inte med stoet PI. Att hon är ett  ledarsto av födsel och ohejdad vana råder det ingen tvekan om. Denna dam får man hantera med lämpor och list i stället. Typ "ansökan i tre exemplar" så kanske det går att diskutera sig fram till någon lösning. 

Jag gjorde en dundertabbe för några månader sedan....vi skulle ut och promenera i grimma och grimskaft. Jag var rätt trött och hade ont i mitt tidigare skadade ben. Hon var inte alls på humör och ville helst inte lämna hagen alls och visade detta tydligt genom att hoppa runt och bära sig åt. Jag gormade och röt åt henne. Resultatet lät tyvärr inte vänta på sig och hon stötte omkull mig så jag fick en ordentlig smäll på mitt redan skadade knä. 

Givetvis är hon också JoinUppad och Parrelliad med jämna mellanrum. Hon svarar dock inte alls som förväntat utan ifrågasätter titt som tätt. 

För att få hennes förtroende är det bara ett vänligt men bestämt sätt som duger. Att inte visa sig svag när hon försöker skrämmas genom att komma farande med bakåtstrukna öron och vilt blåsande näsborrar. 

Vi jobbar på vårt samarbete men det lär dröja innan vi är helt överens om vad som gäller.

SÅ här kan det se ut...Puppan PI i sin prydno

eller så här...fortfarande inte särskilt samarbetsvillig

här är det vild galopp i lina

Här ser jag ut som en liten rumpenisse...tyvärr inte särskilt främjande för vårt samarbete

Här börjar det likna något...och hon har inte fått någon morot utan låter sig snällt pratas med...
Foto: David Dickson

I övrigt har jag inte så mycket mer att säga om horsemanship/sportsmanship.
Jo, givetvis att jag är en god stallkamrat och alltid försöker behandla min eventuella stallkamrater med vänlighet och respekt. Att jag försöker vara behjälplig i stort och smått.
Att jag inte går bakom ryggen och pratar illa om den som inte är närvarande. Att jag alltid ser till hästarnas bästa och att jag säger ifrån om något inte sköts som det ska.

Som sagt....fler kommentarer emotses med glädje.