GOTT HORSEMANSHIP - EN FUNDERING

Begreppet HORSEMANSHIP vad betyder egentligen  det?
Att "prata" med hästen på dess eget språk är väl en betydelse. Typ "idag har jag horsemanshippat min häst"...alltså har jag rantat runt i paddocken och fått hästen till att följa efter mig och göra det jag gör. Flytta bakdel, flytta framdel, backa, vända osv....
Ganska elementärt om man vet lite om hästars inbördes skick och fason i sin flock. Känner man till och har studerat hur  många hästtränare  jobbar så vet man också hur man ska göra för att få hästen dit man vill.
Innan begreppet blev någorlunda bekant här i Sverige förknippades det gärna med westernridning och Western Horsemanship. Alltså ett amerikanskt begrepp. Sedan blev det  NH dvs Natural Horsemanship. Egentligen är det inte hela sanningen. På cirkus har de tränat sina djur enligt dessa principer ganska länge. Ja, förutom lejontämjare med stol och pisk....fast de lämnar jag gärna därhän. Djurplågare tycker jag hör hemma bakom lås och bom eller i en ilsken lejonmage och ingen annanstans.
Jag tror att det var en tysk kille som heter Claus Ferdinand Hempfling som fick fart på "Horsemanshipandet" på allvar. Han gav ut en bok i början på 1990-talet...."Dansa med Hästar" heter den.  Det var nog då det började. Folk kutade ut i sina och andras paddockar och skulle dansa med sina hästar på löpande band. Fast tyvärr så slutade detta i många fall i ren katastrof eftersom man hade bortsett från vad hästen tyckte och tänkte om det. Hästar svarar ju och kommunicerar ju uteslutande med kroppspråk. Saknar man som människa just den grundläggande kunskapen då blir det inte särskilt bra".... "Dansa med hästar" kunde lätt bli "Danska med hästar" .....med betoning på..... DANSK ....skalle! Och Hempfling blev kallad för bluffmakare och humbug. Ja, jösses... så det kunde bli. Det var nog inte hans mening att bli så missförstådd. Han ville ju bara dela med sig av de erfarenheter och metoder som fungerade utmärkt i hans fall. Det var länge sedan jag läste hans bok men jag har för mig att han hade ett stort mått av envishet och tålamod för att komma dit han önskade. Det tog nog sina år i anspråk förresten.
En annan läsvärd hästgubbe är, för övrigt, Dan Summerel. Enligt honom själv så började han  sin karriär som glad amatör åkande på hälarna efter diverse stolliga hästar. Men med tålamod och ödmjukhet har även han hittat sitt sätt och hjälper nu andra hästar och dess ägare till en ömsesidig förståelse.

Nåväl, det om det.

Antalet hästar har ökat markant på senare år. Jag tycker mig se ett par hästar gående i hagar utanför flertalet små gårdar på landsbygden. De allra flesta verkar vara välmående och glada och lyckliga individer med mattar och hussar som tar väl hand om dem. Mest mattar, för övrigt, när det gäller det "vanliga" hästeriet på gräsrotsnivå. Det finns förresten en vettig avhandling om just varför det mest är människor av kvinnligt kön som grejjar med hästar. Här är en länk till den intresserade. http://www.ltu.se/ltu/media/news/Stallet-plantskola-for-kvinnor-som-ledare-1.100565

Sedan, när det kommer till hästeriet som är mer avancerat och inbringar en massa pengar då dyker karlarna helt plötsligt upp på arenan. Kolla bara på internationella hopp och dressyrtävlingar. Där verkar det ofta vara fler män än kvinnor,  i alla fall vad gäller hästhoppning. Och travet har länge varit en mansdominerad värld. Det är först på senare år som kvinnorna har börjat göra sig gällande där som travkuskar. Undras just om det var Helene A Johansson och Ina Scot som satte fart på det?

Nu till funderingen som hela detta inlägget skulle handla om från första början.

För mig har Horsemanship en helt annan betydelse än ovannämnda. Det handlar om vett och sans och etik och moral när det gäller handhavande och att hålla på med hästar överhuvudtaget. Som amatör eller som proffs. Vad är det som är acceptabelt och inte acceptabelt i hästvärlden i det lilla och i det stora hela?
Gott Horsemanship/Sportsmanship borde vara ett allomfattande begrepp och ha en klar riktlinje som vi hästmänniskor aldrig någonsin skulle avvika ifrån.

För oss amatörer är det ju väldigt enkelt - vi kan acceptera eller inte acceptera hur våra hästar och vi blir behandlade av andra inom samma gebit. Passar det inte så kan vi ta vår häst och byta stall alternativt skicka en otrevlig och oskicklig tränare dit pepparn växer. Vi väljer väl noga vilken veterinär eller hovslagare vi vill anlita. Det är ju vår ögonsten och våra pengar det handlar om. Alltså är bara det bästa gott nog. Eller borde vara....väl?

Hur blir det då om man arbetar professionellt med hästar. Om man faktiskt är beroende av hästyrket som sitt levebröd. Vad kan man se genom fingarna med när det dagliga brödet hägrar i buskarna? Har man styrkan och modet att säga ifrån på skarpen till skrupelfria hästagubbar och kärringar? Det är nog ett stort dilemma för många tränare och instruktörer.

Vad sägs om begreppet Rollkur? Är det någonsin acceptabelt? En av mina mycket kunniga vänner menar på att det är helt ok att  rida på detta vis om man vet vad man gör.  Ok, hon har kanske rätt.
Personligen tycker jag emellertid  att det borde finnas andra sätt att få hästen att gå i fin form och med god bärighet utan att förböja hästen.
Den gode Hempfling t ex, och fler med honom,  rider sina hästar i perfekt form utan vare sig sadel eller träns eller tyglar....
Så är då Rollkuren bara ett snabbt sätt att tillskansa sig mer poäng från dressyrdomarna i förlängningen? Är det acceptabelt?

Tränaren som stod och sparkade en ponny på benen innan start i en juniortävling? Är det acceptabelt?

Just tränaren/ridinstruktören borde ju istället vara den som verkligen föregår med ett allt igenom gott exempel och uppvisa ett oklanderligt horsemanship i alla lägen. Hur ska annars hans eller hennes elever kunna få klart för sig vad som är rätt eller fel. Tack och lov är den tiden förbi när vi utsattes för rödnästa gamla försupna militärer som gapade och skrek i mitten på ridbanan.
Det krävs en hel del kunskap/utbildning för att få kalla sig och verka som A, B eller C tränare. Det är dock vår sak som ryttarelev/kund till respektive tränare att våga säga ifrån om vi inte är nöjda med den träning vi betalar för och att skärskåda att tränaren verkligen har den kunskap som hen utger sig för att ha. Vi skulle väl inte drömma om att vända oss till en tandläkare som egentligen är utbildad till rörmokare?

Ridskolan som tar in överåriga hästar från en tvivelaktig hästhandlare i sin verksamhet? Är det acceptabelt? Man ska ju inte skåda given häst i munnen men det är väl det första man borde göra som ansvarig för en ridskola, eller?

Föräldrar som köper så kallade "rosettplockare" till sina barn bara för att de till varje pris ska vinna på någon ponnytävling. Kosta vad det kosta vill. Är det acceptabelt?

Sedan skyller de på hästen när ungen på grund av total avsaknad av känsla och kunnighet åker åt h-e när hästen har fått nog av sporrar och spö...Är det acceptabelt?

Hovslagaren som bankar till hästen i magen med hammaren för att den inte står still...Är det acceptabelt?

Detta uppradande av hänsynslöshet kan tyvärr fortsätta på några sidor till och bli en jerimiad av stora propotioner.
Vad som är acceptabelt för en människa kanske är helt oacceptabelt för en annan och ett "nja" för en tredje.

Det vore kanske bättre att skapa en "Svarta Lista" att lägga ut syndarna på. Med namn och foto? NEJ! det ska vi då rakt inte göra för då är vi inte ett uns bättre än ett gäng nättroll. Det gör tyvärr mer skada än nytta.

Som en kännande människa med självrespekt borde det dock vara väldigt enkelt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel.
Det är ju egentligen bara att gå till sig själv. Hur skulle vi vilja bli behandlade om vi var hästar?
I alla fall inte som ovanstående taskiga exempel. Utan med respekt och vänligt och hänsynsfullt bemötande. Med solklara regler och direktiv av en värdig flockledare som löser de hästiga problemen
på ett pålitligt och trovärdigt vis. I hästarnas egen värld kan det räcka med ett  viftande på öronen eller ett blängande åt antagonistens håll. Vi människor får förstås ta till lite andra knep. Givetvis ska vi inte acceptera knuffar och bett och sparkar. Vi har nu inte den fysiska styrka som krävs för att svara med samma mynt och vi lär inte kunna säga "FY" heller. Här får man faktiskt ta till helt andra metoder beroende på vad för typ av häst man har att göra med. DOCK LÖSER VÅLD ABSOLUT INGET......