Läser hästarna våra tankar och intentioner?

Denna bild är från Världscupen i Las Vegas. Det är  Steve Guerdat som har bytt häst med en Westernryttare och samlar in kossekalvar på löpande band ser det ut som.

Undras just vad är som gör att vissa ryttare verkar kunna hantera vilken häst som helst?
Hästen bara rantar med och finner sig i vad som helst.....

Beror det på att dess människor har  utpräglade ledaregenskaper? Att hästarna bara vet att de ska göra som just den människan säger?  Eller har det med att hens intentioner inte låter sig påverkas av eventuell osäkerhet eller försiktighet?

Min stallkamrat, ridhuschefen, menar på att det beror på hur vi människor påverkar hästarna med vår egen energi. Att vi verkligen har förmågan att fokusera på just den önskan vi har för att just detta ridpass/träningsstund eller vad vi nu har för intention att hästen ska hänga med på och att det ska fungera prickfritt.

Ja, hon brukar ha många sunda och kloka idéer så jag tror säkert att hon är i rätt tankebanor.

Jag vill dock fundera lite mer över detta.

De flesta av oss vet att det inte är någon ide att ta sig för att försöka utföra några större underverk med sin häst om man själv inte är på något bra humör. Är man sur så blir hästen likadan inom kort om man inte försöker gaska upp sig och bli lite trevligare.

Känner vi oss rädda och osäkra under ridturen så har vi garanterat en hypernervös och livrädd pålle som undrar vad det är som är så farligt och vilket monster som döljer sig bakom nästa vägkrök.

Jag hade en fuxmärr för många år sedan som kunde skrämma upp en hel hästflock bara genom att vela runt i hagen och blåsa upp sig och vara rädd för minsta fallande löv. Det gjorde hon när hon hade tråkigt.....och de andra hästarna gjorde ju precis som hon och var helt dödsförskräckta och sprang omkring som galningar de också... ...så blev i alla fall hennes lilla hagtillvaro lite roligare för stunden.
För övrigt var hon en klippa att rida. Hon kunde balansera över smala passager och klättra upp och ner på de mest besynnerliga ställen. På den tiden var jag själv en väldigt orädd ryttare och förväntade mig nog aldrig att det skulle kunna hända något otäckt.

Flera år senare lärde jag känna en märra som jag varje dag under någon vårveckas tid tog på och tog av täcket på ute i hagen. Hon stod snällt och stilla och lät sig kläs på eller kläs av allt efter väderlek.

Sedan kom hennes matte och frågade mig hur i all sin dagar jag hade burit mig åt som hade lyckats med detta .....just denna märr hade man ju aldrig tidigare kunnat hantera i hagen på detta vis.
Så hur bar jag mig åt, undrade hon.

Jag hade ju inte haft några som helst problem med detta utan bara gjort med henne som med de andra. Så var det ju inget mer med det.
Nu kommer det roliga...dagen efter att hennes matte upplyst mig om de tidigare problemen så var det lögn i h-e att lyckas med täckesbytet även för min del....Hur kunde hästen veta att jag nu visste????

Jag har många gånger sett hur hästar beter sig i närheten av totalt aningslösa människor.
För länge sedan hade jag boxplats i ett stall där ägaren hade ett par galopphästar.
En av dem var arg som ett bi. Han var stallets skräck och mötte oss med bakåtstrukna öron och klapprande tänder för det mesta. Så en dag kommer där en kille som nog aldrig hade träffat en häst i hela sitt liv. Han gick fram till just den där ilska hästen och började klappa honom som om detta var det snällaste gamle hästen i hela världen.....intressant nog blev hästen som en omvänd hand....han var så snäll och fin och kelig och lät sig klappas om och gullas med som om detta var helt självklart.

Vidare känner vi en hästägare "till namnet" som inte verkade vara särskilt hästvan överhuvudtaget. Han hade lämnat sitt, förvisso, egenuppfödda sto till en annan av våra stallkamrater för tillridning. Ibland så kom han själv och grejade med och red hästen också.  Detta var nu inte en särskilt enkel häst att ha att göra med, ska jag säga. Speciellt hennes bakdel kunde lätta i när man minst anade det. Själv fick jag en smäll i hagen så jag for flera meter.
Denne aningslöse hästägare, däremot, satt, stod, låg bakom henne och klappade henne på baken så dammet yrde utan att hästen gjorde minsta anstalt till att sparka bakut. Här om dagen mer eller mindre knuffade han in henne i en transport utan några som helst sparkförsök från henne....

Ja, nog "läser"de av oss..De scannar våra sinnen varje liten stund vi är med dem. Frågan är om de rent av står i förbindelse med våra själar?
En häst och dess människa och en människa och dess häst verkar utgöra ett slags förbund när de känner varandra väl.

Min gamle Freddan talade mycket tydligt om för mig om han ansåg sig ha blivit förfördelad på något vis.
Vi stod inackorderade på ett ställe för ett antal år sedan. Ordningen på det stället var väl inte den allra bästa och människorna som ägde gården var rätt så ouppmärksamma och rent av slarviga.
Jag hade gjort iordning Freddans insläppsmat och ställt det i en hink med lock på i hans krubba.
Eftersom jag arbetade kunde jag inte ta in honom själv utan det var det någon av gårdsfolket som gjorde.
Så, där sitter jag och jobbar i all sköns ro. Plötsligt flyger det in en tankebild i mitt huvud....
Freddan som inte kommer ner i sin foderhink för att det sitter något i vägen....

Kanske hade jag redan odlat den misstanken tidigare på dagen och nu överförde jag det till en tankebild....jag vet ju inte säkert....
Jag tog mig i alla fall en rast och for iväg till stallet. Mycket riktigt, där står Freddan och ser mycket olycklig ut över den stängda foderhinken.....

Jag blev nu inte särskilt långvarig på det stället, kan jag tillägga.

Lilla PI är än så länge inte  lika tydlig men så har hon och jag ju inte varit tillsammans fullt lika länge än.

Här är en av westernryttarna hoppandes bana med den äran.

Jag har ju tidigare funderat över de som säger sig kunna prata med hästar.  Det är nog så att dessa människor har en mycket god förmåga att just kunna fokusera och koncentrera sig.

Det är kanske så med alla oss hästvänner. Vi behöver ta oss en stund varje dag för att kontemplera och meditera så kanske vi också lyckas i vår strävan att förstå och samarbeta till fullo med våra fyrbenta vänner.

Happy trails.....