Vad är ett bra foder?

Ibland funderar jag över hur mycket olika slags foder vi i all välmening pytsar i våra hästar.

Behöver de verkligen äta alla dessa vetenskapligt och nytänkande foderblandningar som erbjuds oss hästägare?

Jag blir ju alldeles yr i mössan av att läsa alla olika idéer om vad som är livsnödvändigt för gräsätaren hästen.

Gräsätare, ja....i vilt tillstånd traskade de ju omkring på stäppen och satte i sig av de olika slags gräs och blad och örter som fanns till hands.....eller rättare sagt till mules...och verkade ju må hur bra som helst av det.

Hästar har en fantastisk förmåga att sovra ut vad de anser vara bra att äta eller inte.
De sägs ju kunna sortera ut minsta lilla partikel som inte hör hemma i deras hö. Så egentligen borde fodertillverkarna kanske ha en hästpanel som provar och smakar och skiljer ut vad som passar eller inte passar i en hästmage.

Gör vi våra hästar en björntjänst när vi erbjuder dem alla dessa olika sorters musli och övriga foderblandningar som alla gör anspråk på att vara "THE ONE AND ONLY" för att just vår pålle ska kunna prestera på topp.

Det låter ju gott och väl...men min lilla märr är just inte något direkt tävlingsämne...och inte jag heller,  för den delen. Vi trivs gott och väl med att hova omkring i skog och mark eller så tar vi i ryttarfeghetens tecken ett par varv i paddocken.

Så förmodligen skulle den kära Puppan Pi  klara sig på att äta det som hon är skapt till att äta...gräs, alltså. Under årstiden då det inte finns färskt att tillgå går det bra med hö eller hösilage.

Nu är jag ju en matmatte av stora mått och är osäker på om hon verkligen får i sig alla de nödvändiga vitaminer och mineraler som behövs för att hålla igång hennes lilla bruna runda kropp så jag faller förstås för fodertillverkarnas argument och ger henne  ett par givor med kraftfoder per dag....förmodligen helt i onödan...men hon älskar verkligen sin mat och sina morötter och sina äpplen. Så det är klart att hon ska ha det.

MEN...man kan fråga sig varför problem med t ex EMS (equine metebolic syndrome) eller med fång har ökat så mycket på senare år. Att socker har en stor del att göra med fångrelaterade problem vet vi med säkerhet. Förmodligen bidrar socker också till att EMS uppstår. Det är ju som ett slags diabetes fast i hästväg, då. Det i samband med bristande motion banar ju väg till exakt samma välfärdssjuka som hos oss människor.

När ardenrar och nordsvenskar användes till att utföra diverse jordbruks eller andra åkeriarbeten fick de hel havre, hö och lite melass ifall det var kallt väder. Då var det väl ingen som satt och gjorde foderstater och beräknade näringsvärde och mineraler och sådant. De gav sina hästar det som de alltid gjort och använde väl sina ögon till att se om hästen mådde bra eller ej. Så var det bra med det. På sommaren gick hästen på bete tillsammans med övriga betesdjur. När de arbetade med att dra harvar och plogar och hökärror åt de säkert flera kilo havre om dagen. Och hö, förståss. Men, som sagt, de fick nog en hel del motion, de hästarna.

Det är ju inte tu tal om att hästar som rids regelbundet ska ha extra att äta men i de allra flesta fall räcker det väldigt långt med ett bra hösilage eller hö av god kvalitet. Många beteendeproblem har säkert också sin grund i överutfodring visavi för lite motion.
Tänk bara på när man har har släppt ut sin häst på sommarbete och låter hästen få traska runt där dygnet runt och själv välja när den vill äta. I alla fall har de flesta av mina pållar varit betydligt enklare att hantera jämfört med mitt i vintern då de stått inne mer än halva dygnet.

Som jag sagt tidigare så vill jag ju gärna att min lilla häst ska vara nöjd och belåten. Hon blir ju så glad...tror jag....när hon får lite extra att äta. Så jag har kommit fram till att hon mår väldigt bra av ett foder som heter Fibergi. Hon får Fibergi Bas och en  liten dutt med  Fibergi Muskel Up. De senaste veckorna har det dock inte gått att få tag på Fibergi Bas....kan det vara så att hela Svenska Foder har blivit utan råvaror till just Fibergi Bas? Hm....tja,vad vet jag...vår lokale fodernisse har ju en hel del åsikter..tyvärr inte alltid  särskilt välgrundade..angående olika hästfoder. Så frågan är om han kanske anser att jag borde byta foder till något flashigare och givetvis dyrare. Men se, där fick han tji....här ska det inte bytas alls..och definitivt inte till något som jag helt bestämt vägrar tro skulle fungera.

Så i envishetens namn försöker jag hushålla med den Fibergi jag har kvar och så drygar jag ut det med Betfiber Mix från Granngården. Med facit i hand efter två veckor med det fodret fungerar det riktigt bra. Faktiskt otroligt bra.  Här finns en länk från tidningen Grannliv med en fördjupning i deras olika fodersorter. Jag kan inte säga annat än att de verkar ha fått till det. Dessutom har fodret vettiga priser och räcker betydligt längre på grund av att man kan ge mindre givor.
http://grannliv.granngarden.se/hast/bra-grovfoder-staller-krav-pa-nytank/

En annan fodertillverkare som också verkar ha tänkt till är Danska S:t Hippolyt. De har ett antal mycket tilltalande fodersorter anpassat till olika hästraser och hur de arbetas. Deras filosofi bygger också på mindre givor...fast deras priser är förhållandevis höga. Här är en länk till deras hemsida.
http://hippolyt.dk/SE/Produkter/Häst/Hästfoder.aspx

Ok, dyrt eller inte dyrt...hästarna bara älskar detta foder och jag med. Hade jag haft en återförsäljare i någorlunda närhet så hade jag köpt det....kosta vad det kosta vill...

Gud vet hur de framställt ett sådant foder. Det verkar vara fullspäckat med smakliga örter och doftar helt fantastiskt.

Vi försökte oss på att samla och torka örter förra sommaren för att försöka få fram något som någorlunda kunde efterlikna S:t Hippolyt.  Men det föll på att vi inte hade tillgång till den mängd olika örter som nog krävs för att få fram en liknande blandning.

Equisana har förövrigt  en lucernblandning som man nog skulle kunna använda som blandningsbas men sedan så ska man ju kunna hitta resten av ingredienserna också. Det får nog anstå.

Närmaste S:t Hippolyt-återförsäljare finns ca 70 km härifrån. Så än så länge är det allt för långt bort för att det skulle bli en vettig foderekonomi i att åka så pass varje gång det behövs en ny fodersäck.

Jag får väl hålla mig till Granngården i fortsättningen om det nu inte skulle dyka upp någon ytterligare aktör här i närheten.

Jag spånar dock vidare på idéen att göra en egen foderblandning med strålucern som bas och sedan tillsätta diverse örter som i mesta möjliga mån efterliknar vad hästar skulle vilja äta i vilt tillstånd.

Förslag och kommentarer är som vanligt väldigt välkomna.

Hästtankar IRL

Läser hästarna våra tankar och intentioner?

Denna bild är från Världscupen i Las Vegas. Det är  Steve Guerdat som har bytt häst med en Westernryttare och samlar in kossekalvar på löpande band ser det ut som.

Undras just vad är som gör att vissa ryttare verkar kunna hantera vilken häst som helst?
Hästen bara rantar med och finner sig i vad som helst.....

Beror det på att dess människor har  utpräglade ledaregenskaper? Att hästarna bara vet att de ska göra som just den människan säger?  Eller har det med att hens intentioner inte låter sig påverkas av eventuell osäkerhet eller försiktighet?

Min stallkamrat, ridhuschefen, menar på att det beror på hur vi människor påverkar hästarna med vår egen energi. Att vi verkligen har förmågan att fokusera på just den önskan vi har för att just detta ridpass/träningsstund eller vad vi nu har för intention att hästen ska hänga med på och att det ska fungera prickfritt.

Ja, hon brukar ha många sunda och kloka idéer så jag tror säkert att hon är i rätt tankebanor.

Jag vill dock fundera lite mer över detta.

De flesta av oss vet att det inte är någon ide att ta sig för att försöka utföra några större underverk med sin häst om man själv inte är på något bra humör. Är man sur så blir hästen likadan inom kort om man inte försöker gaska upp sig och bli lite trevligare.

Känner vi oss rädda och osäkra under ridturen så har vi garanterat en hypernervös och livrädd pålle som undrar vad det är som är så farligt och vilket monster som döljer sig bakom nästa vägkrök.

Jag hade en fuxmärr för många år sedan som kunde skrämma upp en hel hästflock bara genom att vela runt i hagen och blåsa upp sig och vara rädd för minsta fallande löv. Det gjorde hon när hon hade tråkigt.....och de andra hästarna gjorde ju precis som hon och var helt dödsförskräckta och sprang omkring som galningar de också... ...så blev i alla fall hennes lilla hagtillvaro lite roligare för stunden.
För övrigt var hon en klippa att rida. Hon kunde balansera över smala passager och klättra upp och ner på de mest besynnerliga ställen. På den tiden var jag själv en väldigt orädd ryttare och förväntade mig nog aldrig att det skulle kunna hända något otäckt.

Flera år senare lärde jag känna en märra som jag varje dag under någon vårveckas tid tog på och tog av täcket på ute i hagen. Hon stod snällt och stilla och lät sig kläs på eller kläs av allt efter väderlek.

Sedan kom hennes matte och frågade mig hur i all sin dagar jag hade burit mig åt som hade lyckats med detta .....just denna märr hade man ju aldrig tidigare kunnat hantera i hagen på detta vis.
Så hur bar jag mig åt, undrade hon.

Jag hade ju inte haft några som helst problem med detta utan bara gjort med henne som med de andra. Så var det ju inget mer med det.
Nu kommer det roliga...dagen efter att hennes matte upplyst mig om de tidigare problemen så var det lögn i h-e att lyckas med täckesbytet även för min del....Hur kunde hästen veta att jag nu visste????

Jag har många gånger sett hur hästar beter sig i närheten av totalt aningslösa människor.
För länge sedan hade jag boxplats i ett stall där ägaren hade ett par galopphästar.
En av dem var arg som ett bi. Han var stallets skräck och mötte oss med bakåtstrukna öron och klapprande tänder för det mesta. Så en dag kommer där en kille som nog aldrig hade träffat en häst i hela sitt liv. Han gick fram till just den där ilska hästen och började klappa honom som om detta var det snällaste gamle hästen i hela världen.....intressant nog blev hästen som en omvänd hand....han var så snäll och fin och kelig och lät sig klappas om och gullas med som om detta var helt självklart.

Vidare känner vi en hästägare "till namnet" som inte verkade vara särskilt hästvan överhuvudtaget. Han hade lämnat sitt, förvisso, egenuppfödda sto till en annan av våra stallkamrater för tillridning. Ibland så kom han själv och grejade med och red hästen också.  Detta var nu inte en särskilt enkel häst att ha att göra med, ska jag säga. Speciellt hennes bakdel kunde lätta i när man minst anade det. Själv fick jag en smäll i hagen så jag for flera meter.
Denne aningslöse hästägare, däremot, satt, stod, låg bakom henne och klappade henne på baken så dammet yrde utan att hästen gjorde minsta anstalt till att sparka bakut. Här om dagen mer eller mindre knuffade han in henne i en transport utan några som helst sparkförsök från henne....

Ja, nog "läser"de av oss..De scannar våra sinnen varje liten stund vi är med dem. Frågan är om de rent av står i förbindelse med våra själar?
En häst och dess människa och en människa och dess häst verkar utgöra ett slags förbund när de känner varandra väl.

Min gamle Freddan talade mycket tydligt om för mig om han ansåg sig ha blivit förfördelad på något vis.
Vi stod inackorderade på ett ställe för ett antal år sedan. Ordningen på det stället var väl inte den allra bästa och människorna som ägde gården var rätt så ouppmärksamma och rent av slarviga.
Jag hade gjort iordning Freddans insläppsmat och ställt det i en hink med lock på i hans krubba.
Eftersom jag arbetade kunde jag inte ta in honom själv utan det var det någon av gårdsfolket som gjorde.
Så, där sitter jag och jobbar i all sköns ro. Plötsligt flyger det in en tankebild i mitt huvud....
Freddan som inte kommer ner i sin foderhink för att det sitter något i vägen....

Kanske hade jag redan odlat den misstanken tidigare på dagen och nu överförde jag det till en tankebild....jag vet ju inte säkert....
Jag tog mig i alla fall en rast och for iväg till stallet. Mycket riktigt, där står Freddan och ser mycket olycklig ut över den stängda foderhinken.....

Jag blev nu inte särskilt långvarig på det stället, kan jag tillägga.

Lilla PI är än så länge inte  lika tydlig men så har hon och jag ju inte varit tillsammans fullt lika länge än.

Här är en av westernryttarna hoppandes bana med den äran.

Jag har ju tidigare funderat över de som säger sig kunna prata med hästar.  Det är nog så att dessa människor har en mycket god förmåga att just kunna fokusera och koncentrera sig.

Det är kanske så med alla oss hästvänner. Vi behöver ta oss en stund varje dag för att kontemplera och meditera så kanske vi också lyckas i vår strävan att förstå och samarbeta till fullo med våra fyrbenta vänner.

Happy trails.....

Saddle Fit and Hyperflexion

CitatBlog 10 - April 14, 2014

Saddle Fit and Hyperflexion

I feel compelled to respond to an article recently appearing in an international publication which so totally goes against everything we stand for which was discussing the (former) wonder horse ‘Totilas’. This is a pretty controversial topic – directly related to Dr. Gerd Heuschmann’s campaign against hyperflexion.

The article was an alarming example of the misinformation that is being presented today to excuse the lack of correct training in the “modern” dressage horse, and some of the specific observations require direct countering. The horse’s general anatomy and means of locomotion has not changed in thousands of years but the lack of education as to what actually improves and protects a horse is on the rise.  What we are seeing being rewarded at the dressage shows is one of the main reasons for this descent into harming instead of helping our horses.  The rules written by the FEI which follow the classical principles of dressage training and movement are being ignored and replaced by flashy movement, particularly the “show trot” that thrills the uneducated audience who are unaware of the harm being inflicted upon the horses. These horses are mostly ‘leg movers’ instead of ‘back movers’- as they should have been trained to be. Modern dressage “for historical reasons” is a deviation from classical training hundreds of years ago. The horse is no longer a necessary source of food, transportation, and fighting wars – their sole survival depends on our egos and in wanting them around for sport and companionship.  As their roles have changed, form now overshadows function.

The hollow, flashy “style” of locomotion is nothing new.  The over-exaggeration of leg movement is being performed and rewarded in the Saddlebred and Gaited Horse industries.  Disconnecting the horse and hollowing its back are exactly what they strive to do as this is the only way a horse can get the front legs moving on a different plane than the hind legs.  The acceptance of this “style” is an absolute contradiction of the original foundation of Dressage.  What will we see next?  Firecrackers and chains around the pasterns?

I do think that modern Warmblood breeding programs are exemplary.  The breeding industry is producing amazing athletes with incredible natural movement.  Understandably these youngsters will exhibit this “style” of exaggerated movement.  They are excited, untrained, and are not carrying the weight of a rider.  It is the responsibility of trainers to develop a horse’s ability to carry a rider.  The ability to connect through the back and engage the hindquarters is a fundamental requirement for any horse in any discipline.  This connection is what preserves, protects, and allows the horse to become a light, harmonious partner.   Left to its own natural state, a horse will travel on its forehand, with its center of gravity naturally forward and behind the elbow, and drop its back away from the weight of a rider (or the pain of a poorly fitted saddle).  In order to carry the weight of a rider and saddle, and preserve the musculoskeletal and tendon-ligament health of its body, the horse must travel in a correctly engaged frame.  The “show-trot” may look fancy, but how many of these horses continue to perform with any longevity without sustaining injuries or without requiring invasive treatments to maintain their performance?

The most alarming consideration is that breeders may push in this direction in order to satisfy growing customer demand of the ultimate dressage horse by the standards set by Totilas. The extreme high scores given to this horse by dressage judges will reinforce the trend to reproduce, and maybe clone, this type of a mover in future dressage horses.  The push to rapidly breed horses is causing over-population problems and ongoing dilemmas with slaughter and euthanasia.  To satisfy market demand, horses are pushed harder and at increasingly younger ages with significant physical (and often emotional) harm that they simply cannot sustain.  Judges may perpetuate the physical damage and unethical training methods by rewarding the end-results consistently in the arena.

Horses are the innocent ones in the human pursuit of ribbons, monetary gain, and personal egos.  They have not chosen for us to ride them.  We owe it to them to confront and refute this fad of non-training that is receiving high marks by judges that haven’t read, or who choose to ignore (for whatever reason) the rules.  If we are going to accept this deviation away from classical dressage then let’s not insult the rest of us who believe in the classical principals and who would never accept or give a good score to this new “modern” movement.  Call it what you want but please don’t call it Dressage. Jaimey and Tina Irwin have a long history with Schleese, and also work with us out of conviction because they are true advocates for the health of their horses. The horses they train are still competing in their late teens and early twenties – because they have been ridden and trained properly and because they have always made horse health and well-being a #1 priority. 

Jochen Schleese

SKILLNADEN PÅ WESTERN OCH ENGELSK RIDNING

Jag fick en fråga när jag stod i en kassakö iförd full mundering...dvs så som jag ser ut för det mesta, rätt så skiten och inte särskilt väldoftande med leriga stövlar och dammiga ridbyxor och hö och halmböss lite här och var. Frågeställaren var en liten flicka i sju - åtta års åldern.

- Rider du? frågade hon.

-Jajjemen, svarade jag.

- Då rider du väl western, va? Du ser ut som en sådan som rider western...jag rider på ridskola och jag är inte så lortig som vad du är. 

Här försökte förstås det frågvisa barnets mamma få en insticksreplik och ursäkta sitt näsvisa lilla barn. 

Jag tyckte ju bara det var roligt och barnets frågor fick mig att fundera vidare på vad som egentligen skiljer westernfolk från "engelskt" hästfolk åt.

Att ridstilen är olik råder väl ingen tvekan om och att westernryttarna har betydligt mer "lull-lull" och silver på sina sadlar och tränsar gentemot engelskryttarna. Dessutom har de allt som oftast bredbrättade hattar och utsirade skjortor och fransar här och där. ...och klirrande sporrar med trissa...och säger Whoooaaa....och Yihaaa...och eeeaaassyyy nooow till sina spinnande och slide -stoppande hästar.

Nu var just detta inte den bild som den lilla flickan hade fått...jag undrar jag om hon hade tittat på gamla dammiga westernfilmer med Clint Eastwood släntrande runt med någon gammal matta slarvigt slängd över axlarna....???

Likheten mellan Clintan och mig är för övrigt inte så särskilt slående förutom de dammiga stövlarna, då.

Jag har nu faktiskt kuskat runt i westernsadel då och då under åren och även tillskansat och lagt mig till med en del westernfasoner. Fast jag säger fortfarande Prtooo och Fraaamåååt och Hoppilopp och  BRAAA till min häst.

Men westernträns med delade tyglar och öppet huvudlag tycker både hästarna och jag om t ex. Själva westernsadeln är mycket bekväm och säker att sitta i men på senare år tycker jag att den är allt för tung att hantera. Den sista sadeln jag hade vägde sina modiga 15 - 16 kg och jag har en svag misstanke om att mina kära stallkamrater andades en lättnadens suck när jag bestämde mig för att återgå till engelsk sadel istället. De hade säkert fått mer än nog av mina hårresande svordomar varje gång jag skulle lägga upp sadeln på hästeryggen.....

Frånsett hattarna och lull-lullet och ett och annat whooah jämfört med med moderiktiga Pikeur och Kingsland kläder och Charles Owen hjälmar med glitter och blingbling och ptrooo och braaa ...vad kan man annars utläsa för skillnad i de olika inriktningarna "engelskt - western"?
Kan det möjligen vara som att jämföra äpplen och päron eller klassisk musik jämfört med country?

Westernryttarna rider ju gärna med så mycket eftergift som möjligt och försöker inverka på hästen enbart genom vikthjälper.

En kunnig engelskryttare gör ju egentligen samma sak men här kommer eftergiften som en slags belöning för hästen när den utfört sin rörelse till ryttarens belåtenhet. Lite mindre erfarna ryttare vill allt gärna ha ett stadigt tag i tyglarna och använder skänklar och vikthjälper på ett annat vis.

Det är faktiskt inte helt lätt att göra denna jämförelse /skillnad. Kanske vore idealet att använda båda tekniker för att på allra bästa vis kunna kommunicera med sin häst.

Kolla här på  Anky Van Grunsven som både rider och tävlar klassisk dressyr och western reining.
https://youtu.be/qbjolVA0p_A   här först i en vanlig dressyrtävling.

Och här var det Reining Free Style https://youtu.be/iClJgY2DyrI

Undras just om hon faktiskt använder i stort sett likadana hjälper i båda disciplinerna?

T ex är westerns spinning egentligen en mycket snabb bakdelsvändning eller rent av en piruett i rasande fart.

En skänkelvikning och öppna kan i mångt och mycket bli som ett slags sidepass.

Samlad trav kan bli jogg och så vidare.

Ju mer eftergift jag ger min travaremärr desto gladare och mer följsam blir hon. För hennes del blir hon allra bäst balanserad i fri och låg form. Det har hon tydligt talat om för mig från allra första början. Mitt ridsätt kanske inte är det allra mest stilmässiga...en dressyrdomare skulle förmodligen slänga ut oss innan vi ens fått börja.....men det fungerar bra för hästen och mig.

Det skadar nog inte att försöka ha en fot varje läger. Lite här och lite där och det bästa av de olika ridsätten tror jag bara gagnar samarbetet med hästen, som sagt.

Vad gäller själva hanterandet av våra hästar tror jag nog att NH/Natural Horsemanship fungerar bäst i alla situationer. Många verkar ju förknippa det med westernridning. Det är ju inte riktigt på det viset, dock. Det har jag redan funderat över i tidigare inlägg om Horsemanship så det tänker jag inte ta upp igen.

Tillbaka till huvudfunderingen. Westernfolk jämfört med engelsk-ryttarna......och kanske travfolket...och akademisk folket....osv osv...

Är det egentligen så himla viktigt? Många verkar hålla benhårt på "sin" stil och går in för det med hull och hår.

Just hull och hår är väl förresten en rätt kul betraktelse vad gäller en del (ibland) westernmänniskor.....medelålderskrisande, satta, ölmagade små herrar med hästsvans. Eller, som en mindre överseende engelskfanatisk bekant uttryckte sig.....Westernridning är väl till för storrumpade äldre damer? ( Hon själv behöver, för övrigt, extra breda stolar att sitta på....och det var länge sedan hon fick plats i en vanlig 18 tums engelsksadel.)

Nå Väl, Det finns ju "wannabes" inom de flesta områden här i livet. Så oavsett var de befinner sig i livet ska de då inte få representera den mångfald som på alla sätt och vis vore önskansvärd inom hästeriet, tycker jag.

Nej, fram för ett positivt samarbete utan elaka och småsinta små tillmälen. En duktig och välvillig hästmänniska är säkert villig att pröva och ompröva andras och egna tankesätt och metoder allt för att det ska bli precis så roligt och lättsamt som bara är möjligt.

PS/ det är inte så trevligt att hoppa hinder i westernsadel...med det fungerar om man är villig att omvärdera sitt ridsätt.

Här gick det undan.....ryttare med actionkamera in action

Watch What It Feels Like To Jump A Horse Cross Country!

Horsemanship i fortsättningen - ytterligare funderingar

Jag fick äntligen en kommentar på mina blogginlägg. Detta föranleder mig till vidare funderingar vad gäller just begreppet Horsemanship.

Så här lyder den kloka kommentaren från signaturen What Comes Naturally

"Din fundering om horsemanship, Elisabet, tappar en viktig poäng när du menar att det blir enkelt att avgöra vad som är rätt eller fel om du bara går ”till dig själv”. Det låter vackert när du säger att ”om vi var hästar” skulle vi vilja bli behandlade med ”respekt och vänligt och hänsynsfullt bemötande”. Men du förväxlar väl inte din sociala roll bland människor med din sociala roll som ledare för en hästflock? Du vet mycket väl att en ”värdig flockledare” i hästvärlden mycket väl kan ta till en spark eller ett bett mot en uppstudsig flockmedlem för att sedan med små medel kunna upprätthålla ordningen i flocken. Och ja, som mänsklig flockledare för hästen måste du vägledas av just tålamod, respekt och hänsynsfullt bemötande. Men du vet också att du lilla människa ibland måste bryta ett uppstudsigt eller farligt beteende hos din häst. Visst, du kan gå undan när hästen sparkar efter dig, och du kan sätta in shetlandsponnyn i boxen när den fyra gånger kastat av sin nioåriga ridskoleelev. Men då är du ju inte hästens flockledare särskilt länge till.

Skriv istället om hur du skapar de ”solklara regler och direktiv” som gör dig till ”en värdig flockledare” som kan ge dig hästens fulla uppmärksamhet i situationer där den utmanar ditt ledarskap eller visar ett farligt beteende. Skriv om det, så slipper du kanske bli förknippad med horsemanshipbegreppets beklagansvärda svans av djurrättsivrare, som ropar ’djurplågeri’ så snart du sätter ner foten."

Just precis...hur gör man för att på bästa sätt bli en god 

och värdig flockledare? Att man måste förtjäna sin plats

är det knappast någon tvekan om. Går det ge något 

entydigt svar på detta?

De hästar som jag haft och har under senare år har mycket tydligt talat om för mig vad som fungerar och inte fungerar i deras värld. Detta har fått mig till att försöka omvärdera mycket av mitt tidigare tänk och hanterande.
Till mitt försvar ska jag säga att jag under de föregående åren mest hanterat yngre hästar och i mångt och mycket då mina egna uppfödningar. De är/var faktiskt betydligt mer lätta att ha att göra med än de som redan skapat sin egen personlighet genom ålder och erfarenhet.

Den käre gamle Fred Astaire, efter Acapulco Gold/Godeheard, nu i ljust minne bevarad, kom till mig som 15-åring. Han blev 23 år gammal och lämnade denna värld förra året 14 juli 2014. Jag fick åtta mycket lärorika år med honom.

Man kan säga att han var en riktigt gammal krigare. När jag lärde känna honom var han tornerspelshäst. Detta var nu inte riktigt hans grej eftersom han verkade avsky just den verksamheten. Dock var han mycket välskolad av tidigare husse, en duktig dressyrryttare, och gick riktigt höga klasser med den äran. Riddaren som sedan hade honom klarade nog inte riktigt av att möta upp Freddans krav på att vara värdig flockledare och därför fick jag köpa honom. 
Det ska villigt erkännas att jag heller inte uppfyllde dessa krav enligt Freddan´s syn på saken. Jag skulle i alla fall inte ens tänka tanken att ta till våld för då hade jag aldrig någonsin lyckats komma den herrn i på livet.

Det första som hände i Freddans och mitt liv tillsammans var att jag red ut honom på ett stort öppet fält..fullt med grönt smaskigt gräs.....YIPPIE!!! Tror jag hästen tänkte...Jag själv funderade mest över talesättet "Om hästen försvinner under en´"...Dock satt jag kvar i sadeln...i ett par timmar, närmare bestämt....Ute på fältet.... utan någon tillstymmelse till chans att få hästen till att lyssna.....men jag satt kvar i sadeln i alla fall. 

Detta med att med rösten kunna få hästen att lyssna fick också en helt annan dimension. Där satt jag ju och skrek "Freddan, Freddan". Alltmer uppgiven och alltmer i falsett....

- Are you talking to me? Verkade Freddan fundera över i sann Robert De Niro stil....

- Jag kanske kan vifta lite på svansen så försvinner väl den där pipflugan åt pepparn´...

Men då kom jag att tänka på att just denne häst faktiskt bara haft hussar i sitt tidigare liv. De har ju betydligt grövre röster än en liten halvgammal kärring.

Sagt och gjort. Med betydligt mer pondus och grovlek i rösten morrade jag "Freddan, nu går vi hem". Och banne mej så gjorde det susen. Antingen var hästkräket äntligen mätt eller så hade jag lärt mig en ny sak denna dag. Han lyfte äntligen på huvudet och lyssnade  på mig och på skänkel och på tygel och vi kunde komma hem till stallet igen.

Detta var det första ifrågasättandet från Freddan. Det blev många, många fler under åren som följde. Givetvis gjorde jag "JoinUp" och höll på med Seven Games i sann Parelli-anda in absurdum. Det bet dock inte på den gamle lurifaxen mer än till viss del. Han rantade snällt efter och flyttade hovar och vände och hade sig fast den där totala underkastelsekänslan uteblev. Ville han sätta sig på tvären så gjorde han det. 
Han har faktiskt lärt mig mycket mer än någon guru eller självhjälpsbok i Mindfullness någonsin kunnat göra. Det dög då inte att gå omkring och tänka på annat i hans sällskap för då kunde han hitta på både det ena och det andra. 
Bara en sådan sak som att mobilen ringde och jag svarade när vi ensamma var på väg ifrån stallet och ut på någon ridrunda. Det lät han inte gå obemärkt förbi sina vita, luddiga öron. Satt jag där och babblade så vände han ovillkorligen tillbaka hem igen och inga vilda mattar i världen kunde få honom att vända om och fortsätta på just den ridturen. Jag lärde mig således snabbt att ignorera eventuella mobilsignaler och koncentrera mig på honom. Då fungerade våra ensamma uteritter helt perfekt.
Just det där med ensamma uteritter tror jag skapar en bra grund till ömsesidigt förtroende mellan människa och häst. Man stöter ju på diverse oväntade möten och händelser när man  hovar runt i vårt vackra landskap. Hur man som ryttare/matte förhåller sig till sådant tror jag visar hästen vilken slags flockledare man kandiderar på att bli eller att vara.
Tro inte att jag är världens tuffaste och oräddaste ryttare....åh nej...jag är en riktig fegis....jag väljer uteslutande "the chicky way" i terrängritt t ex. Det har Freddan för övrigt också botat till viss del, ska jag säga. Det var många gånger jag satt av och ledde honom förbi något som annars kunde blivit ett oöverstigligt hinder. Och lika många gånger som jag lärde mig att få honom att sänka sitt huvud och ta sig en extra titt på det eventuella monstet i vår väg utan att för den skull behöva sitta av. 

Sakta men säkert fick vi i alla fall jobbat ihop oss och de sista två åren han var i livet hade vi ett ömsesidigt förtroende för varandra i nästan alla lägen.

Fred Astarie 1991 - 2014
Foto: Elisabet Fyhr

Nästa häst som håller på att lära mig veta hut heter PI. Hon är titt som tätt "Puppan Pi" arg som ett bi så sto hon är med allt vad det innebär. Hon kom  till mig samma dag som den gamle gick till hästhimlen. Egentligen heter hon Pietra och är efter Foolish Crown /Ideal Du Gazeau. Hon är född 1999. Denna märra och jag har snart varit tillsammans i ett år. Hon är mindre och mer lätthanterlig än gamle Freddis.....trodde jag. Ha, ha...om han var en gammal krigare är hon en amazon. Tuff som en AGA-spis och vet inte vad underkastelse ska vara bra för. Frågan är om hon överhuvudtaget överväger ett sådant ord om hon hade kunnat förstå det alls.
Hennes ridbarhet har jag ju prisat i tidigare inlägg. Hon är helt fantastiskt lyhörd och lojal. I alla fall vad gäller inhägnade områden. Ute i markerna kan hon vara mer tittig och hoppig om det vill sig illa. Får hon sällskap av sin hagkompis Valbin så går det allt som oftast bra men är jag ensam kan det bli lite si och så med hennes lydnad. 
Vad som gällde i sällskap med vallacken Freddan gäller då rakt inte med stoet PI. Att hon är ett  ledarsto av födsel och ohejdad vana råder det ingen tvekan om. Denna dam får man hantera med lämpor och list i stället. Typ "ansökan i tre exemplar" så kanske det går att diskutera sig fram till någon lösning. 

Jag gjorde en dundertabbe för några månader sedan....vi skulle ut och promenera i grimma och grimskaft. Jag var rätt trött och hade ont i mitt tidigare skadade ben. Hon var inte alls på humör och ville helst inte lämna hagen alls och visade detta tydligt genom att hoppa runt och bära sig åt. Jag gormade och röt åt henne. Resultatet lät tyvärr inte vänta på sig och hon stötte omkull mig så jag fick en ordentlig smäll på mitt redan skadade knä. 

Givetvis är hon också JoinUppad och Parrelliad med jämna mellanrum. Hon svarar dock inte alls som förväntat utan ifrågasätter titt som tätt. 

För att få hennes förtroende är det bara ett vänligt men bestämt sätt som duger. Att inte visa sig svag när hon försöker skrämmas genom att komma farande med bakåtstrukna öron och vilt blåsande näsborrar. 

Vi jobbar på vårt samarbete men det lär dröja innan vi är helt överens om vad som gäller.

SÅ här kan det se ut...Puppan PI i sin prydno

eller så här...fortfarande inte särskilt samarbetsvillig

här är det vild galopp i lina

Här ser jag ut som en liten rumpenisse...tyvärr inte särskilt främjande för vårt samarbete

Här börjar det likna något...och hon har inte fått någon morot utan låter sig snällt pratas med...
Foto: David Dickson

I övrigt har jag inte så mycket mer att säga om horsemanship/sportsmanship.
Jo, givetvis att jag är en god stallkamrat och alltid försöker behandla min eventuella stallkamrater med vänlighet och respekt. Att jag försöker vara behjälplig i stort och smått.
Att jag inte går bakom ryggen och pratar illa om den som inte är närvarande. Att jag alltid ser till hästarnas bästa och att jag säger ifrån om något inte sköts som det ska.

Som sagt....fler kommentarer emotses med glädje.

 

GOTT HORSEMANSHIP - EN FUNDERING

Begreppet HORSEMANSHIP vad betyder egentligen  det?
Att "prata" med hästen på dess eget språk är väl en betydelse. Typ "idag har jag horsemanshippat min häst"...alltså har jag rantat runt i paddocken och fått hästen till att följa efter mig och göra det jag gör. Flytta bakdel, flytta framdel, backa, vända osv....
Ganska elementärt om man vet lite om hästars inbördes skick och fason i sin flock. Känner man till och har studerat hur  många hästtränare  jobbar så vet man också hur man ska göra för att få hästen dit man vill.
Innan begreppet blev någorlunda bekant här i Sverige förknippades det gärna med westernridning och Western Horsemanship. Alltså ett amerikanskt begrepp. Sedan blev det  NH dvs Natural Horsemanship. Egentligen är det inte hela sanningen. På cirkus har de tränat sina djur enligt dessa principer ganska länge. Ja, förutom lejontämjare med stol och pisk....fast de lämnar jag gärna därhän. Djurplågare tycker jag hör hemma bakom lås och bom eller i en ilsken lejonmage och ingen annanstans.
Jag tror att det var en tysk kille som heter Claus Ferdinand Hempfling som fick fart på "Horsemanshipandet" på allvar. Han gav ut en bok i början på 1990-talet...."Dansa med Hästar" heter den.  Det var nog då det började. Folk kutade ut i sina och andras paddockar och skulle dansa med sina hästar på löpande band. Fast tyvärr så slutade detta i många fall i ren katastrof eftersom man hade bortsett från vad hästen tyckte och tänkte om det. Hästar svarar ju och kommunicerar ju uteslutande med kroppspråk. Saknar man som människa just den grundläggande kunskapen då blir det inte särskilt bra".... "Dansa med hästar" kunde lätt bli "Danska med hästar" .....med betoning på..... DANSK ....skalle! Och Hempfling blev kallad för bluffmakare och humbug. Ja, jösses... så det kunde bli. Det var nog inte hans mening att bli så missförstådd. Han ville ju bara dela med sig av de erfarenheter och metoder som fungerade utmärkt i hans fall. Det var länge sedan jag läste hans bok men jag har för mig att han hade ett stort mått av envishet och tålamod för att komma dit han önskade. Det tog nog sina år i anspråk förresten.
En annan läsvärd hästgubbe är, för övrigt, Dan Summerel. Enligt honom själv så började han  sin karriär som glad amatör åkande på hälarna efter diverse stolliga hästar. Men med tålamod och ödmjukhet har även han hittat sitt sätt och hjälper nu andra hästar och dess ägare till en ömsesidig förståelse.

Nåväl, det om det.

Antalet hästar har ökat markant på senare år. Jag tycker mig se ett par hästar gående i hagar utanför flertalet små gårdar på landsbygden. De allra flesta verkar vara välmående och glada och lyckliga individer med mattar och hussar som tar väl hand om dem. Mest mattar, för övrigt, när det gäller det "vanliga" hästeriet på gräsrotsnivå. Det finns förresten en vettig avhandling om just varför det mest är människor av kvinnligt kön som grejjar med hästar. Här är en länk till den intresserade. http://www.ltu.se/ltu/media/news/Stallet-plantskola-for-kvinnor-som-ledare-1.100565

Sedan, när det kommer till hästeriet som är mer avancerat och inbringar en massa pengar då dyker karlarna helt plötsligt upp på arenan. Kolla bara på internationella hopp och dressyrtävlingar. Där verkar det ofta vara fler män än kvinnor,  i alla fall vad gäller hästhoppning. Och travet har länge varit en mansdominerad värld. Det är först på senare år som kvinnorna har börjat göra sig gällande där som travkuskar. Undras just om det var Helene A Johansson och Ina Scot som satte fart på det?

Nu till funderingen som hela detta inlägget skulle handla om från första början.

För mig har Horsemanship en helt annan betydelse än ovannämnda. Det handlar om vett och sans och etik och moral när det gäller handhavande och att hålla på med hästar överhuvudtaget. Som amatör eller som proffs. Vad är det som är acceptabelt och inte acceptabelt i hästvärlden i det lilla och i det stora hela?
Gott Horsemanship/Sportsmanship borde vara ett allomfattande begrepp och ha en klar riktlinje som vi hästmänniskor aldrig någonsin skulle avvika ifrån.

För oss amatörer är det ju väldigt enkelt - vi kan acceptera eller inte acceptera hur våra hästar och vi blir behandlade av andra inom samma gebit. Passar det inte så kan vi ta vår häst och byta stall alternativt skicka en otrevlig och oskicklig tränare dit pepparn växer. Vi väljer väl noga vilken veterinär eller hovslagare vi vill anlita. Det är ju vår ögonsten och våra pengar det handlar om. Alltså är bara det bästa gott nog. Eller borde vara....väl?

Hur blir det då om man arbetar professionellt med hästar. Om man faktiskt är beroende av hästyrket som sitt levebröd. Vad kan man se genom fingarna med när det dagliga brödet hägrar i buskarna? Har man styrkan och modet att säga ifrån på skarpen till skrupelfria hästagubbar och kärringar? Det är nog ett stort dilemma för många tränare och instruktörer.

Vad sägs om begreppet Rollkur? Är det någonsin acceptabelt? En av mina mycket kunniga vänner menar på att det är helt ok att  rida på detta vis om man vet vad man gör.  Ok, hon har kanske rätt.
Personligen tycker jag emellertid  att det borde finnas andra sätt att få hästen att gå i fin form och med god bärighet utan att förböja hästen.
Den gode Hempfling t ex, och fler med honom,  rider sina hästar i perfekt form utan vare sig sadel eller träns eller tyglar....
Så är då Rollkuren bara ett snabbt sätt att tillskansa sig mer poäng från dressyrdomarna i förlängningen? Är det acceptabelt?

Tränaren som stod och sparkade en ponny på benen innan start i en juniortävling? Är det acceptabelt?

Just tränaren/ridinstruktören borde ju istället vara den som verkligen föregår med ett allt igenom gott exempel och uppvisa ett oklanderligt horsemanship i alla lägen. Hur ska annars hans eller hennes elever kunna få klart för sig vad som är rätt eller fel. Tack och lov är den tiden förbi när vi utsattes för rödnästa gamla försupna militärer som gapade och skrek i mitten på ridbanan.
Det krävs en hel del kunskap/utbildning för att få kalla sig och verka som A, B eller C tränare. Det är dock vår sak som ryttarelev/kund till respektive tränare att våga säga ifrån om vi inte är nöjda med den träning vi betalar för och att skärskåda att tränaren verkligen har den kunskap som hen utger sig för att ha. Vi skulle väl inte drömma om att vända oss till en tandläkare som egentligen är utbildad till rörmokare?

Ridskolan som tar in överåriga hästar från en tvivelaktig hästhandlare i sin verksamhet? Är det acceptabelt? Man ska ju inte skåda given häst i munnen men det är väl det första man borde göra som ansvarig för en ridskola, eller?

Föräldrar som köper så kallade "rosettplockare" till sina barn bara för att de till varje pris ska vinna på någon ponnytävling. Kosta vad det kosta vill. Är det acceptabelt?

Sedan skyller de på hästen när ungen på grund av total avsaknad av känsla och kunnighet åker åt h-e när hästen har fått nog av sporrar och spö...Är det acceptabelt?

Hovslagaren som bankar till hästen i magen med hammaren för att den inte står still...Är det acceptabelt?

Detta uppradande av hänsynslöshet kan tyvärr fortsätta på några sidor till och bli en jerimiad av stora propotioner.
Vad som är acceptabelt för en människa kanske är helt oacceptabelt för en annan och ett "nja" för en tredje.

Det vore kanske bättre att skapa en "Svarta Lista" att lägga ut syndarna på. Med namn och foto? NEJ! det ska vi då rakt inte göra för då är vi inte ett uns bättre än ett gäng nättroll. Det gör tyvärr mer skada än nytta.

Som en kännande människa med självrespekt borde det dock vara väldigt enkelt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel.
Det är ju egentligen bara att gå till sig själv. Hur skulle vi vilja bli behandlade om vi var hästar?
I alla fall inte som ovanstående taskiga exempel. Utan med respekt och vänligt och hänsynsfullt bemötande. Med solklara regler och direktiv av en värdig flockledare som löser de hästiga problemen
på ett pålitligt och trovärdigt vis. I hästarnas egen värld kan det räcka med ett  viftande på öronen eller ett blängande åt antagonistens håll. Vi människor får förstås ta till lite andra knep. Givetvis ska vi inte acceptera knuffar och bett och sparkar. Vi har nu inte den fysiska styrka som krävs för att svara med samma mynt och vi lär inte kunna säga "FY" heller. Här får man faktiskt ta till helt andra metoder beroende på vad för typ av häst man har att göra med. DOCK LÖSER VÅLD ABSOLUT INGET......

HÄSTMASSAGE / TÖMKÖRNING /

Här är en länk till Granngårdens webbtidning Grannliv om hästmassage.
http://grannliv.granngarden.se/hast/hastar-behover-mer-massage/

Jag tycker detta verkar riktigt vettigt. Just nu i början på våren så vill man ju gärna sätta igång sin häst på bästa sätt. Men då måste man tänka på att också ge de bästa förutsättningarna för att hästen ska må bra i kroppen. Sedan tror jag nog att hästsjälen också mår lite bra av närhet tillsammans med sin människa. Jag vill sedan gärna kombinera massagen med lite IR-ljus. Det verkar hästarna gilla.

Jag försöker alltid lägga in ett tömkörningspass då och då.
Det mår i alla fall min häst bra av. Hon verkar kunna
slappna av på ett annat vis än om jag bara sitter och
rider i paddocken. Dessutom ser jag ju hur hon rör sig ur en annan synvinkel. Sedan hoppas jag förstås kunna praktisera detta från ryggen också. Eftersom jag envisas med att få hästen till att "trampa" så tycker jag att tömkörning är ett bra sätt att börja överföra just den hjälpen först från marken.