Nåja, det var i förrgår det.
De allra flesta gånger så brukar hon infinna till utsläppet varje morgon med att nogsamt kolla in vad hon skulle kunna tänkas bli rädd för under den stundande dagen.
Vi har en alldeles fantastiskt utsikt över Laxsjön från vår stallbacke....tycker jag...PI tycker det är farligt och osäkert....Man vet ju inte om det det skulle kunna dölja sig ett sjöodjur där nere i djupet. Kanske en liten mört som fått för mycket av något förbjudet utsläpp från den intill liggande servettfabriken....och genom någon kosmiskt mutation förvandlats till ett stort farligt monster???
Eller alla livsfarliga hackespettar som sitter och trummar hotfullt i träden runt omkring vår väg till hagen? Givetvis löper hon en fruktansvärd risk att få ett kringblåsande gammalt löv i ögat eller varför inte ett gammalt ekollon som dimper ner i skallen på henne?
De flesta som hanterar hästar har säkert funderat över varför hästen reagerar för vissa saker och inte för andra saker. Vad är det som gör att hästar beter sig så som de gör? Jag läste en kort artikel från Western Veterinary Conference 2012 där en vettis Robert Miller talade om Top 10 saker som hästfolk bör förstå om hur hästhjärnan fungerar.
1: Flykt
2: Perception
3: Reaktionstid
4: Desensibilisering
5: Inlärning
6: Minne
7: Ledarskap/dominans
8: Rörelsekontroll
9: Kroppsspråk
10: "Självständighet" omedelbart efter födseln
PI är en rätt tuff märra. Hon går snarare till anfall än att fly i en del situationer. Springa iväg full panik har hon aldrig gjort under vår bekantskap. Däremot kan hon tänka sig att "cementera fast" sig i marken om det är något som hon tycker är otäckt.
Veterinärer är något som väcker hennes outsläckliga hat och där kan hon rent av bli riktigt farlig. Blir hon trängd så anfaller hon. I höstas fick jag faktiskt ge henne en rejäl dos med lugnande Domosedan i gelform en stund innan hon skulle vaccineras. Trots detta var hon inte helt foglig utan veterinären valde att använda brems innan hon vågade vaccinera henne.
Nu har jag försökt att vänja henne vid sprutor genom att då och då ha med mig en sådan där engångsspruta och peta på hennes hals med. Det reagerar hon numera inte alls på. Frågan är väl vad som händer när det är dags för en "riktigt" vaccinering igen. Den som lever får se...
Tillbaka till själva "rädderiet" och flyktbeteendet så finns det en hel del man kan tillföra sig själv som människa för att underlätta, främst för sig själv, hanterandet av hästens främsta instinkt som ju är dess flyktbeteende.
Jag anser att det är just det som är den största stötestenen vad gäller vårt hästhandhavande. Nästan precis som i livet självt att det är företeelsen "fruktan" som på något vis även är en stor del av våra levnadsbetingelser. Fruktan visavi Kärlek. I hästens levnadsbetingelser är det Flykt visavi Välmående. Visst är det väl samma sak? Eller vad tycker läsaren?
Hur ska man då hantera denna fruktan/flykt tillvaro för sig själv och för hästekraken? Genom att själv förhålla sig lugn, givetvis. Men hur enkelt är det när man riskerar att både bli nedsprungen och översprungen och trampad på alternativt att flyga som en vante i luften och landa med en smäll i marken!?!
Ja, det har, i alla fall jag, inte någon patentlösning på.
Jag lyssnar då och då på mental coaching för ryttare. Kunde man ta sig samman och alltid ha med sig dessa goda råd angående andning och avspänning och positivt tänkande så skulle det kanske gå att vara en mer sammansatt människa och då skulle ju även hästen, förhoppningsvis, bli lugnare och mer stabil....kanske?
Detta var mina nuvarande funderingar. Fortsättning följer givetvis. Det skulle vara intressant om fler vill delta i denna fundering med kommentarer och berättelser. Väl bekomme!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar