Här sitter vi i eftermiddagssolen en lördag i slutet på september. Pi anser sig vara nöjd och belåten med det mesta om jag förstår henne alldeles rätt. Hon vill gärna komma nära och så blåser vi på varandra, hon och jag. Det känns som en enorm ynnest varje gång vi får dessa lugna stunder bara för oss själva. Vi trivs verkligen ihop, vi gamla tanter .....
En lite intressant betraktelse som jag stött på under åren är hur lätt det är för omgivningen att faktiskt värderar oss hästägare utefter vad för slags häst vi har. En del tror att vi med " gamla travare" inte är särskilt kunniga och vettiga vad gäller hästeriet i största allmänhet.
Då ska jag komma med en helt annan vinkling på just den frågan....Det är kanske just därför vi har valt att ha " gamla travare. ....för att vi VET oändligt mycket mer än de som TROR att de vet.....fundera på det, ni "besserwissers"......
Vi har bestämt oss för att hitta en ny stallplats trots att både hon och jag stormtrivs med stället och med den lilla flocken som PI ingår i. Dock står det väldigt klart för mig att hon nog behöver få komma in i ett varmare stall under de kallaste vintermånaderna. Hennes ben mår allra bäst av att få sina Back-on-Track bandage som extra stöd under natten och det känns inte helt enkelt att sköta detta i vare sig kallstall eller en lösdrift. Vi har lagt ut några blänkare här och där och hoppas förstås få napp och något ställe där vi kan trivas och få lugn och ro.
Ytterligare en sak har jag då fått väldigt klart för mig...eller rättare sagt, hon har klargjort det. Vi ska ha ett bettlöst träns, och där med basta!
Så, sagt och gjort, jag har hittat ett från Hööks som jag tror hon kommer att trivas med....så nu väntar vi med spänning på vår postförsändelse.
Förvisso har jag redan tidigare varit inne på bettlöst....min käre gamle Fredda gick med bettlöst sina sista år i livet på grund av sina slitna tänder och känsliga mun....så det är ingen nyhet vare sig för mig eller för Pi. Hennes förra matte red ju nästan uteslutande bara med grimma och grimskaft, om jag förstått rätt.
Lite retligt är det att Pi inte kan "ärva" Freddans gamla grejer ...men de är alldeles för stora åt henne.
Jag prövade dock här om veckan med ett annat dåligt konstruerat billigt skit som jag har fått tillsammans med en barbackapad som inte passade till Pi och mig......
Resultatet blev rätt så roligt....i paddocken traskade hon glatt och villigt fram och vi prövade att öka och minska volter och att sicksacka mellan och över diverse slanor och hinderstöd både i skritt och trav. Men, hu, vad det är trist att ranta omkring där så vi gav oss ut i skogen istället....
Då blev det genast annat ljud i skällan och PI såg väl sin chans att ta kommandot och gå hit och dit...efter eget gottfinnande, liksom. Det är ju inte lika lätt att ta tag i madamen utan det där lite skarpa klirret som bettet medför. Vår ridtur blev genast mycket mer motsägelsefull och äventyrlig. Jag kände mig heller inte riktigt ok med att ge oss ut på landsvägen som avslutar just den ridrutten utan vände hemåt och gick tillbaka genom skogen igen.
Jag har i alla fall gett mig attan på att märren ska gå att styra och få att lyssna utan något som helst hjälpmedel annat än mina vikthjälper och vår övriga kommunikation.
Ja, vi är inte där än och det nya bettlösa tränset får väl utgöra en liten bit till på den vägen.....
Så småningom ska vi nog komma totalt överens. Jag, matte, är inte överhuvudtaget intresserad av att kuva och knäcka och diktatoriskt bestämma över min häst....det skulle överhuvudtaget heller inte vara möjligt med detta starka och stolta ledarsto som är Pi. Jag är glad att hon vill vara med mig och att hon vet att jag vill vara med henne. Det får räcka.
Happy Trails
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar