SKILLNADEN PÅ EN MOTORCYKEL OCH EN HÄST

Detta är en häst

Detta är en motorcykel

En fundering 
från en gammal hästakärring







En tanke kom för mig alldeles nyss. 

Ett hästliv varar runt 25 - 30 år i genomsnitt. En människoliv kan vara upp till 80 - 90 år och lite till ifall man får var frisk och kry.

Vi hästmänniskor håller oss förhoppningsvis friska och krya genom att vi är mycket i farten med våra  djur. Vår främsta syssla är nog att mocka och köra skit och sköta om hästarna i största allmänhet.

Det är ju jätteroligt att rida, så klart. Fast för mig har det blivit en stor glädje att bara vara tillsammans med hästarna och se deras samspel sinsemellan och med oss. På morgonen när vi släpper ut dem har de sina små procedurer. På kvällen när de kommer in lika så. Det har blivit som en trygghet för dem att de vet när de kommer ut och de vet när de kommer att få gå in. I deras krubbor finns det alltid en liten matbit. Också det innebär en trygghet. De vet var de hör hemma.  De vet att vi alltid finns där för dem och försöker att göra vårt bästa i egenskap av att vara deras människor precis som att de gör sitt bästa i egenskap av att vara våra hästar.
Jag tycker att hästen på något vis plockar fram det bästa inom mig och hjälper mig att vara precis den som jag gärna vill vara.  Ibland kan man ju ha en "dålig dag" men så fort man har masat sig ut i stallet och börjat greja där så verkar de eventuella problemen man anser sig ha förminskats och tillslut är de bara som en "fis i rymden".
Många hästmänniskor anser att det är den där speciella frihetskänslan som samvaron med hästen ger som gör att man år ut och år in fortsätter med hästeriet. Att få ge sig ut i skogen en morgon när fåglarna kvittrar och solen skiner. Att ha förmågan att få detta stora djur till att, förhoppningsvis, göra det vi ber om.

Nu kommer jag till den verkliga funderingen som fick mig att börja skriva på det här inlägget. Varför väljer man att ha häst om man inte har den tid som det krävs för att till fullo ta hand om sin häst? Vad är det för vits med att ha en eller flera hästar som bara står i sina boxar timme ut och timme in? Vad är det för glädje,  framför allt för hästen, att i bästa fall få komma ut en bra bit in på eftermiddagen för att sedan stå och stampa vid grinden framåt sena kvällen innan någon behagar komma och ta in den igen?

Hur är den människa funtad som tror att en häst kan behandlas som en slags sak och bara tas fram när det passar människan i fråga?

Överst här finns det en bild på en livs levande häst. Hon heter PI, förresten. Bredvid finns det en bild på en motorcykel. Jag har ingen aning om vad den heter. Men vad jag helt säkert vet är att den inte är livs levande förrän man startar den och ger gas. Den behöver bensin och lite motorolja då och då.
Den kan stå långliga tider utan att för den skull bli ledsen och uttråkad. Vill man ha fart och fläkt är det bara att släpa fram åbäket och ge sig ut.

Hästen kan ranta omkring i sin hage tillsammans med sina kompisar ett par timmar och må alldeles utmärkt av det. Men hon behöver sin skötsel och omtanke morgon, middag och kväll. Det är mitt ansvar som hennes utvalda människa. I gengäld kan hon tänka sig att traska runt med mig på ryggen när jag så ber henne om det. Det är hennes uppgift som min alldeles utvalda häst.

Den som saknar förmågan att se skillnaden ska verkligen ta sig en rejäl tankeställare.

Det var dagens fundering från mig. Godmiddag!