Det här handlar väldigt mycket om hästar......och livet efter sextio.

Hästakärringen och dynggrepen in action.

Här tänker jag dela med mig av mina funderingar och tankar om hästeri i största allmänhet.

Efter ett långt liv som hästpiga har jag tillskansat mig både positiva och negativa erfarenheter vad gäller handhavandet av våra fyrfota vänner.

I presentationen av bloggen har jag citerat Buck Brannaman. Han och några andra kloka hästagubbar, tycker jag, har fattat vad detta med hästhandhavande går ut på.

Att rida har blivit mindre och mindre viktigt för mig. Mycket på grund av att jag börjar bli gammal och skruttig och inte har den balans och koordination som behövs för ett tjusigare ridpass.

Jag har skaffat mig en gammal stadig ranchsadel som både hästen och jag trivs med. Men det är inte helt friktionsfritt att använda sadeleländet...den är tung och otymplig och det blir en hel del svordomar varje gång den ska upp på hästryggen. Dessutom är jag lite rädd att fastna i "forken" ,dvs. sadelhornet, om hästen skulle få för sig att sätta iväg. Jag har således kompletterat med en gammal engelsk allroundsadel. Så nu växlar jag sadlar allt efter dagsformen på hästen och mig. Dock gillar jag mitt westernträns med öppna tyglar. Det fungerar faktiskt lika bra som tömkörningstyglar vid markarbete som att rida med.

Här är en länk till YouTube där Buck Brannaman i korthet talar om sitt hästhandhavande

http://youtu.be/uNzD18hUyNY

Hästagubben med sin "lille" skatt.

På kort tid har David blivit en hästkarl av hög rang. Han har väl alltid varit en duktig ryttare och brukar då och då ta en runda på Lilla PI. Lika gärna jobbar han häst från marken. Då kan det se ut som på bilderna nedan.

Den lille skatten tillhör egentligen Davids dotter men hästen är hos oss under veckorna som hon arbetar.
Lille och lille förresten...han är en reslig herre på gott och väl 170 cm´s mankhöjd. 

Lika stor som han är, lika snäll är han och ställer upp på det mesta.