Vad är det som är så märkvärdigt med hästar och hästhandhavande

I föregående inlägg gladde jag mig åt den trevliga tonen i Ridtravargruppen på Facebook....

Nåja, den "övervägande" trevliga tonen i ovannämnda grupp.....det finns en del som inte är så trevliga även där, tyvärr.

Tänk, jag kan då banne mej inte begripa vad det är som gör att det ska bevisas och överbevisas och rättas till och tyckas och vetas och kunnas så fort det handlar om hästar och hästhandhavande.

Att det är snobberi utan dess like när det gäller ridhästar i största allmänhet är ju mer regel än undantag. Det ska vara dyra Butetsadlar och Dyontränsar hit och dit. För att inte tala om klädseln på ryttarna! Föräldrar mer eller mindre säljer sin själ för kunna köpa en svindyr ponny eller storhäst till sitt barn med ryttarambitioner. Hästen är givetvis färdigutbildad och plockar rosetter och placeringar som fasen.....

Skulle det mot förmodan gå åt skogen så är det hästens fel...antingen återlämnas kräket till säljaren med motiveringen att den höll inte måttet. Och eftersom konsumentlagen allt som oftast ger köparen rätt och hästsäljaren på nöten blir det till att snällt betala tillbaka köpesumman till köparen....För nog fan    var det väl en GrandPrix häst man investerade i, eller?? Den skulle ju gå Världscup i antingen hoppning eller dressyr oavsett den eventuella ryttarens färdigheter eller var det kanske ofärdigheter?! HU!

Alternativt ser man till att få hästen utdömd på grund av de olika diagnoser som är på modet just då. SI-led, Birkeland, kotledsinlammation eller taskiga tornutskott. Då blir djuret antingen triangelmärkt...i bästa fall....och får komma till någon som behandlar den som häst och inte som en statuspryl....i sämsta fall blir hästen helt enkelt slaktad. 

80-talisternas besserwisser mentalitet i sin prydno.....när det gäller hästar och pengar är de ju rena rama talibanerna i okänslighet och grymhet......

Nu har jag väl i och för sig kommit från det egentliga ämnet som ju frågar sig varför det ska vara så märkvärdigt med hästeriet men jag tror att allt detta hör ihop på något vis. Dessutom är det väldigt långt ifrån själva grundtanken med varför man väljer att lägga all sin tid och de mesta av sina pengar på att ha häst. För oavsett vad det är för häst man har så kostar den både tid och PENGAR, en sjuhelvets massa pengar...

Personligen har jag hängivit mig åt hästar av födsel och ohejdad vana....jag kan ju inte låta bli eftersom  detta är det allra bästa jag vet. Varje gång under det senaste decenniet har jag sagt till mig själv att nu är detta den allra sista häst jag har....men sedan har jag tittat in i ett par bruna hästögon och tänkt.....eller inte tänkt .....och fallit till föga igen.....och så har jag stått där med ett grimskaft med vidhängande hästdjur.....

Dock har alltid glädjen och friden jag känner i min själ tillsammans med hästen alltid varit min ledstjärna. Om någon har frågat eller bett mig om hjälp har jag gärna försökt att hjälpa till och ge goda råd. Givetvis har jag lärt mig ett och annat genom "trial and error". Annars hade jag ju varit helt obildbar efter all denna tid. Givetvis har jag också ibland blivit störtförbannad när jag sett och erfarit direkt vanskötsel och djurplågeri och då sagt ifrån på skarpen. Det är min skyldighet som levande och ansvarskännande hästakärring.

Men vilket rätt har jag att göra mig stor och märkvärdig på någon annans bekostnad? Jo, hade jag varit en gammal  alkoholiserad avdankad militär hade det kanske varit lite enklare att förstå. Min bitterhet för att jag inte längre fick skrika och domedera över ett gäng förskrämda rekryter fick jag ju då ta ut på ett gäng livrädda småungar istället.....det är ju mänskligt att vilja synas, eller hur? Syns man inte så finns man ju inte .....och det är ju få förunnat att flyga in i höghus bara för att få visa sin makt....

Kan det vara så att ni som ständigt måste hacka på era stallkamrater och alltid måste ha sista ordet för att just det som ni säger och tycker är det enda som räknas....kan det vara så att ni trots allt curlande och gullegullande saknade ärlig och jordnära bekräftelse på att ni fick vara er själva och inget annat än er själva? Är det kanske osäkerheten om att inte få vara med som får er att fälla ut era rädseltaggar och obestridliga åsikter?

Eller är det på grund av utsikten att få tjäna en hacka på er otroliga hästkunskap som gör att ni vill idiotförklara oss andra?

Svar emotses med glädje ! Happy Trails !

Glada funderingar om oss som har ridtravare

Jag har varit med i en grupp på Facebook som heter Vi med ridtravare ett tag. Och jag blir så himla glad varje dag när jag tittar in på min Facebook sida. Det finns nästan alltid ett trevligt inlägg från någon som bara vill dela med sig av sina funderingar eller bara uttrycka sin glädje över att just den hästen med stort H är hennes eller hans....

Vad som också gläder mig är att det inte verkar finnas det minsta uns av prestigesökande och snobberi bland dessa människor. De är bara genuint glada över sin häst och njuter i fulla drag av närheten och umgänget med hästen. De tränar och prövar olika ridsätt för att hitta det som passar dem bäst. Det är verkligen en fröjd att se olika bilder på alla fina välmående ridtravare som just nu är ute i gröngräset.

Här är min egen Lilla PI i färd med att ta för sig av sommarens smörgåsbord.

Heder och glädje åt alla er som har fattat att en häst är en häst. En ridtravare är kanske inte en blivande GrandPrix vinnare i hopp eller dressyr men likväl världen bästa kompis i vått och torrt.

Happy Trails where ever you are🍀

Funderingar inför betessäsongen och hästarnas rangordning

Tänk vad härligt att det äntligen blev dags att släppa hästarna på bete dygnet runt....Ingen mockning....inget extra kraftfoder.....inga tidiga morgnar....äntligen ledig tid för oss mattar och hussar....OCH GRÖNT GRÄS SÅ LÅNGT ÖGAT NÅR FÖR HÄSTARNA.....

Fast vem sa att detta bara är en dans på rosor....nä.....med sommaren och värmen kommer ju flugor och mygg och knott och allt annat elände som kan tänkas ställa till det för våra djur....

Personligen tycker jag och min häst (tror jag) att ett lätt flugtäcke är det allra bästa. UltraShield och andra flugmedel i all ära.. men något giftigt är det ju i alla dessa medel. Det som verkar fungera allra bäst för mig och Pi är, som sagt, flugtäcket kompletterat med vanlig Skillingaryds Hästsalva runt ögon, mule, juver och karleder. Något år har jag prövat att lägga tomatblast i vatten över natten och sedan har jag blandat i saften av några citroner. Det fungerar rätt så ok, det också. Dessutom kostar det inte flera hundra....

Det viktigaste för hästarna är dock hur de ska fungera i sin, kanske,  helt nya flockkonstellation. Från att ha gått helt ensamma eller med bara en hagkompis ska de nu försöka anpassa sig till ett helt  naturligt levnadssätt för hästar i allmänhet.

Det är en omställning för dem. Inte för att de helt plötsligt får vara hästar igen. Utan för att vi människor har en sagolik förmåga att sätta vår mänskliga prägel på hur det ska gå till i en hästflock.

Då kan det bli en hel del funderingar och bekymmer.

OM nu hästekräken kunde  prata och förstå vad vi menar och vill säga till dem så kunde det ju låta såhär: "Nu ser du till att uppföra dig och vara snäll och trevlig mot dina kamrater. Inget bus, inget slagsmål....GUD/dvs matte/husse ser dig!  Tänk på det!" Och i den bästa av alla världar lallar vår snällaste av alla snälla häst iväg och sätter sig under en korkek och luktar på blommor. Djuret kommer snällt när man kallar in och är exemplarisk på alla sätt och vis.......

MEN.....

I det vilda lever hästarna i större eller mindre flockar bestående av en haremshingst, ett ledarsto och ett antal övriga ston och unghästar och föl i bestämd rangordning.

Ett ranghögt sto får nog alltid ett ranghögt föl. Ja, fölungen blir ju som sin mamma.

Om unghästarna är hingstar kommer de så småningom att bilda en egen flock bestående av just unghingstar. I den flocken lär de sig att bli hästar...ranghöga eller inte ranghöga beroende på vad just deras mamma lärt dem.

Så småningom ombildar de sig till fler flockar med en haremshingst och ett ledarsto osv.....

En äldre hingst blir alltid utmanad av en yngre med tiden....ett äldre ledarsto likaså.....sådan är deras natur. Hästar har inga moraliska betänkligheter...här gäller bara "survival of the fittest".

Nu kommer vi människor in i bilden och ska styra och ställa. Givetvis vill ju inte att något ont vederfars vår häst. Självklart inte. Det är ju faktiskt på oss det yttersta ansvaret vilar för just vårt utvalda hästdjur.

Jag har haft några skimmlar och de blev givetvis väldigt utsatta i en flock av bruna, svarta och fuxar ifall de var de enda skimmlarna. I ett fall lyckades jag faktiskt lösa problemet genom att lägga på ett täcke i mörk färg. Det fungerade och denna skimmel fick i fortsättningen vara med utan större problem.

Två hingstar eller två valacker kan också bli goda vänner och fungera alldeles utmärkt tillsammans. 

MEN VE den svagaste ifall det skulle komma med ett sto i samma hage....

Det finns ju alltid undantag, dock. Jag har just fått erfara en konstellation med två valacker och ett sto som verkar fungera alldeles utmärkt....jag vet inte hur deras mattar burit sig åt..men det verkar vara frid och fröjd där. Det ska bli intressant att följa deras betesgång.....

Jag har tyvärr helt andra erfarenheter av just en sådan konstellation genom en av mina unghästar. Han fick gå tillsammans med en äldre valack och allt fungerade jättebra tills någon klantskalle släppte in ett sto...då höll det på att ta en ände med förskräckelse för min unghäst.  Han klarade sig nu undan med blotta förskräckelsen, en ordentlig minnesbeta från elstängslet och några rejäla bett innan jag fick plockat ut honom från den hagen. Och det ska jag säga att det är ingen rolig upplevelse att behöva gå emellan två kombattanter i 500-kilos klassen. Det gör jag inte om i första taget!

Denna sommar försökte vi släppa ihop två valacker och två ston i tron att allt gräs och storleken på betet skulle lösa den pågående konflikten som vi redan observerat från tidigare mellan de två valackerna. En 14-åring och ett 24-åring. Stona var det inga som helst problem med. De sysselsatte sig genast med gräset och så var det bra med det. I första början verkade det också som valackerna tyckte gräset var det mest intressanta men tyvärr fungerade det bara det första dygnet. Sedan var det fullt slagsmål och den gamle fick stryka på hoven. Hans matte såg ingen annan utväg än att ta hem honom till ett annat bete. Den yngre valacken gjorde ju bara det som låg i hans natur och skåpade givetvis ut gamlingen..."survival of the fittest"... Trist, men så fungerar det i hästarnas värld. Jag funderar på om det hade blivit annorlunda om det hade varit en större flock? Ingen av oss tycker nog att det är ett alternativ, dock....

GLAD SOMMAR, trots allt!